Onsdag 31/3
Nu är den gjord!
Gangnesakslarännan som går nordost om toppen 1100 fallhöjdsmeter rakt ner i fjorden sörskjomen.
Det här åket har jag drömt om att göra i flera år men det har alltid kommit något i vägen.
Erik hörde av sig på kvällen innan och sa att om man ska göra gangnes så ska man göra det nu för prognosen lovade varmt väder på Torsdagen och när det väl har börjat smälta så är risken för slasklaviner stor, och eftersom det är en lång ränna så finns det ingen utväg om det brakar av en sådan.
Sagt och gjort, Lina som jobbar med mig i butiken behövde byta bort ett arbetspass när hon ska göra högskoleprovet så hon jobbade för mig på Onsdagen.
Calle lånade ut sin klättersele åt mig då vi fått höra att man var tvungen att fira sig in i rännan i år (huija) och Erik hade fixat rep och ankare.
Klockan ringde 05.50 på morgonen och då var det bara att käka frukost och sätta sig i bilen för att åka mot Sörskjomen en liten by som ligger vid fjorden skjomen söder om Narvik.
I bilen så växte peppen och första synen av rännan gjorde mig lite skitnödig... den såg brant ut nå jävulskt.
Stigningen uppåt från den lilla byn var behaglig och vi fick bada i sol hela vägen upp till toppen som ligger på 1318 möh och eftersom vi hade gått från havsnivå så var det exakt 1318 höjdmeter vi gick... Ganska så trötta ben hade man då.
Toppen bjöd på en overkligt vacker vy över glaciären frostisen och fjorden, men det blåste ganska kallt där uppe så det blev att göra sig klar för att åka ner ganska fort.
Första 200 fallhöjdsmetrarna av åket var flackt och fint men gick jämte ett stort stup rakt ner på glaciären så det kändes väldigt luftigt.
Väl nere vi insteget av rännan så började man fundera på vad det var man gett sig in på, men efter en stunds betraktande och en halv chokladkaka så började det kännas bättre.
Man behövde inte ens fira sig ner i rännan vilket kändes riktigt skönt eftersom det var det jag var mest oroad över, utan det gick bra att bara skråa in.
Åket ner var som väntat brant, 40 grader vid insteget och ett snitt på ca: 35 grader på hela åket så det var ingen snygg åkning man presterade utan mest överlevnadsåkning men det var otroligt vackert att åka ner mellan två gigantiska klippväggar som ramade in fjorden där långt nere.
Väl nere så fans det inte mycket kräm kvar i mina stackars ben och kvar väntade att följa strandkanten på fjorden tillbaka till den lilla byn där vi hade ställt bilen.
Kan nog bara säga att detta var nog mitt livs bästa topptur. Och jag kommer nog att göra om den igen någon gång.
Glad påsk på er var ni nu än är... Jag är i Abisko i alla fall, och det.... Det är nice!!!
/Pär
